Love the way you lie
Just nu saknar jag känslan av att vara kär. Så där galet kär som jag bara varit i en person, en person som jag knappt vill tänk på längre, eftersom det känns så äckligt och falskt. Så där kär så "This is the first day of my life" blir det enda möjliga soundtracket att ha på reapet, samtidigt som leendet är för stort för att hålla inombords. Klart det kommer väl någon gång, kanske, det är väl klart egentligen. Men hur jävla pepp är det då? Att vara helt tom och kall inombords, att bara känna hat eller girighet. Även om hela världen har öppnat sig och jag mår så jäkla bra så vill en del av mig slåss med. Ha bekräftelse och kärlek och samtidigt slå bort allt och leva det tonårsliv jag älskar.
Åh, du är så fin! :*