atypi

Att så många aldrig sett hur deras kropp "faktiskt" ser ut. Jag har själv aldrig sett min kropp orörd, orakad. Sen första hårstrået i princip var jag framme med rakhyveln - det är över åtta år sedan. Åtta års reducering, retuschering. Även om jag fått en så himla skön inställning till det överlag nu har det nog aldrig gått över 4 veckor utan att jag åtminstonde ansat någonstans, fixat lite. Och jag minns när man var ung och det äckligaste man visste var ens ben, bikinilinje, armhålor.

 

Jag kan såklart inte gissa allas erfarenhet - det finns folk som aldrig rört en rakhyvel, det finns folk som anser sig inte behöver röra en - men så många(/tjejer) jag talat med erkänner att det var många år sedan de såg håren på sina ben helt utväxta, eller hade en buske under armen att mäta sig med sin pojkvän.

För det där är viktigt - även om man faktiskt skapat en fobi mot hår (så som alla fobier har de uppkommit, och bör övas bort, jag har övat bort min egen mycket) så är den oftast brutalast mot en själv - att ens partner har orakade ben bekommer en sällan.

 

Detta gäller såklart mer områden - folk som är sminkad större del av dygnet än de inte är det, folk som alltid drar in magen lite, lite. Folk som inte orkar med sin kropp när vi alla egentligen ser likadana ut i grunden.

 

För mig kommer det nog rinna ut i sanden när jag börjar bli redo för barn antar jag, för får jag barn ska det aldrig lära sig att folk ska retuscheras för att "mamma ska känna sig lite fin ikväll". Men vem vet hur världen ser ut om ett decennium.

 

Tycker ni inte det är sjukt? Att man retuscherar sin kropp fast man inte vet hur den skulle se ut orörd. Klart tidningarna minimerar oss till noll när vi själva kämpar för att få bort minsta skavank. Eller är jag ensam om det överlag?